Files
50ohm-contents-dl/contents/sections/swr_3.md
T
2026-10-26 10:22:36 +01:00

24 lines
3.4 KiB
Markdown
Executable File
Raw Blame History

This file contains ambiguous Unicode characters
This file contains Unicode characters that might be confused with other characters. If you think that this is intentional, you can safely ignore this warning. Use the Escape button to reveal them.
Vi har lärt känna SWR och formlerna för framåtgående och bakåtgående effekt. I många fall kan man enkelt ange stående-vågförhållandet om antennens matningsresistans är känd. Om en antenn (eller dummy load) varken beter sig induktivt eller kapacitivt, alltså utgör en ren reell resistans ($R_a$), följer stående-vågförhållandet av förhållandet mellan lastresistans och ledningens karakteristiska impedans, där täljare och nämnare ska väljas så att SWR blir större än eller lika med ett.
Bild [ref:a_swr] visar spänningsfördelningen hos en stående våg på en ledning. På vissa platser når spänningen ett maximum $U_\mathrm{max}$, på andra ett minimum $U_\mathrm{min}$. Avståndet mellan två intilliggande spänningsmaxima respektive två intilliggande spänningsminima är då $\frac{\lambda}{2}$. Ur förhållandet mellan maximal och minimal spänning kan man också bestämma stående-vågförhållandet:
Matematiskt uttryckt betyder det:
$s = \frac{U_\mathrm{max}}{U_\mathrm{min}} = \begin{cases} \dfrac{R_a}{Z}, & \text{för } R_a > Z, \\[6pt] 1, & \text{för } R_a = Z, \\[6pt] \dfrac{Z}{R_a}, & \text{för } R_a < Z. \end{cases}$
<margin>
[picture:978:a_swr:Stående våg]
</margin>
En antenn med matningsresistansen $\qty{100}{\ohm}$ ger vid matning med en $\qty{50}{\ohm}$-kabel ett stående-vågförhållande på $\num{2}$, eftersom matningsresistansen är dubbelt så stor. En antenn med matningsresistansen $\qty{10}{\ohm}$ skulle ge ett stående-vågförhållande på $\num{5}$, eftersom ledningens karakteristiska impedans är fem gånger så stor.
Här kan det vara bra att minnas att resistansen hos en vikt dipol (faltad dipol) är knappt $\qtyrange{240}{300}{\ohm}$.
Det finns en vilseledande effekt av ledningsdämpning på stående-vågförhållandet. Ju fler förluster en ledning har, desto lägre (alltså ”bättre”) kan stående-vågförhållandet bli på den ledningen. Det beror på att en förlustbehäftad ledning minskar både den framåtgående och den bakåtgående effekten. Även om ingen antenn är ansluten i ledningens ände (öppen krets eller kortslutning), och $\qty{100}{\percent}$ av energin reflekteras där, så att stående-vågförhållandet där är $\infty$, kan man vid den andra änden mäta ett betydligt bättre stående-vågförhållande. Går t.ex. hälften av effekten förlorad på vägen dit och hälften igen på vägen tillbaka, minskar energin till en fjärdedel ($\frac{1}{2} \cdot \frac{1}{2} = \frac{1}{4}$). Följaktligen visar en SWR-meter vid kabelns sändarsida ett stående-vågförhållande på $\num{3}$, vilket motsvarar $\qty{25}{\percent}$ reflekterad effekt, trots att $\qty{100}{\percent}$ reflekteras i änden – det är bara $\qty{25}{\percent}$ som når SWR-metern.
Vid en ledningsdämpning på $\qty{5}{\dB}$ och fullständig reflektion i kabelns ände, t.ex. på grund av en bortkopplad antenn, mäter vi alltså ett förvånansvärt bra SWR, trots att ingen antenn alls är ansluten! Det kan vi räkna ut så här:
$s = \frac{\sqrt{P_\mathrm{v}}+\sqrt{P_\mathrm{r}}}{\sqrt{P_\mathrm{v}}-\sqrt{P_\mathrm{r}}}$
Vi måste beakta att den uppmätta bakåtgående vågen bara utgör en tiondel av den framåtgående vågens energi: $\qty{5}{\dB}$ dämpning på vägen dit och $\qty{5}{\dB}$ dämpning på vägen tillbaka, alltså $\qty{10}{\dB}$ dämpning sammanlagt. $P_\mathrm{r}$ är i detta fall alltså bara en tiondel av $P_\mathrm{v}$.