SuperminarenandClaude Sonnet 5.5
f7fa8cfbc1
- Sections and slides rewritten in Swedish; German law and institutions replaced by Swedish/CEPT/ITU equivalents (PTS, SSA, PTSFS 2025:1, SSMFS 2008:18), unverified statements marked "% TODO VERIFY" - New toc: INSTEG, HAREC, UPPGRADERING; section idents are Swedish (see ident-map.tsv) - Exam-question tags, BNetzA question pool, solutions and the German SWL course removed - Static pages, snippets, applets, READMEs and image alt-texts translated - TikZ labels translated; SVG drawings regenerated (drawing 689 still fails to build upstream: it references a missing photo) - Changed from the original: not endorsed by DARC e.V., SSA or PTS Co-Authored-By: Claude Sonnet 5.5 <[email protected]>
29 lines
2.8 KiB
Markdown
29 lines
2.8 KiB
Markdown
I kapitlet om transistorer har vi redan lärt oss att en liten basström $I_\text{B}$ kan styra en betydligt större kollektorström $I_\text{C}$. Den principen kan användas för att bygga en förstärkare för elektriska signaler. Beroende på kopplingstyp kan man med transistorer förstärka signaler av alla slag – digitala signaler, lågfrekventa (LF) eller högfrekventa (HF) signaler. Förstärkning innebär att en signals utgångseffekt är större än dess ingångseffekt, vilket är förstärkarens grundläggande kännetecken.
|
||
|
||
---
|
||
|
||
Figur [ref:e_nf_verstaerker] visar en lågfrekvensförstärkare (LF-förstärkare) som ska förstärka ljudsignaler från radion till en högtalare. Det syns lätt på högtalarsymbolen i kopplingen. HF-effektförstärkare används till exempel för att höja sändsignalen.
|
||
|
||
<margin>
|
||
[picture:763:e_nf_verstaerker:Kopplingsschema för en LF-förstärkare]
|
||
</margin>
|
||
|
||
Eftersom utgångseffekten är högre än ingångseffekten måste en förstärkare alltid tillföras energi. Därför behövs en tillräckligt belastbar spänningskälla.
|
||
|
||
---
|
||
|
||
För att en förstärkare ska kunna kallas *linjär* måste den ha egenskapen att en fördubbling av ingångssignalen också ger en fördubbling av utsignalen.
|
||
Avvikelser från linjäritet är i regel oönskade och kan bara tolereras vid trafiksätt som FM (där signalens information inte överförs via amplituden utan bara via frekvensen). Arbetar en förstärkare inte linjärt finns det i dess utsignal frekvenser som inte fanns i ingångssignalen (så kallat splatter). I LF-området visar sig detta som distorsion. I HF-området uppstår övertoner av den förstärkta signalen. Båda är oönskade. Figur [ref:e_verstaerker_linearitaet] visar som exempel hur en sinussignal formas om av olinjärt beteende.
|
||
|
||
<margin>
|
||
[picture:828:e_verstaerker_linearitaet:Ingångssignalen förstärks. Vid begränsning på grund av bristande linjäritet förvrängs utsignalen.]
|
||
</margin>
|
||
|
||
För en sändares linjäritet krävs likaså en stabiliserad strömförsörjning, frikopplad från andra steg, för att undvika oönskade återkopplingar.
|
||
|
||
LF-förstärkare finns inte bara vid högtalaren i radion utan också redan vid mikrofonen. Där används de till exempel för att förstärka mikrofonsignalen. Vanligen dämpas lägre (under $\qty{300}{\hertz}$) och högre frekvenskomponenter (över $\qty{3}{\kilo\hertz}$) i mikrofonsignalen redan i mikrofonförstärkaren med en bandpasskaraktäristik, för att begränsa LF-signalens bandbredd och undertrycka lägre frekvenskomponenter som nätbrum (jfr figur [ref:e_frequenzgang_mikrofonverstaerker]). För bra taluppfattbarhet vid talkommunikation krävs en LF-bandbredd på cirka $\qtyrange{2,5}{3}{\kilo\hertz}$.
|
||
|
||
<margin>
|
||
[picture:246:e_frequenzgang_mikrofonverstaerker:Typisk frekvenskurva för en mikrofonförstärkare inom amatörradio]
|
||
</margin>
|