I stället för i mitten kan man ansluta antennkabeln i ena änden av dipolen [ref:n_antennenformen_schaltbild_endfed]. Den antennen kallas ändmatad antenn eller kort end-fed.
[picture:615:n_antennenformen_schaltbild_endfed:Kopplingsschema för en ändmatad antenn]
En vanlig konstruktion är den ändmatade halvvågsdipolen. Trådens längd är då \lambda / 2, motsvarande totallängden hos den vanliga halvvågsdipolen. För att antennen ska fungera måste ett särskilt anpassningsdon användas.
*Anpassningsdonet* behövs eftersom antennen, till skillnad från de antenner vi hittills gått igenom, inte har rätt matningsresistans. Vad det är går vi igenom längre fram i det här kapitlet. Hur ett anpassningsdon fungerar förklaras i kursen för HAREC.
End-fed är en populär antennkonstruktion. Den har fördelen att matarledningen ansluts inte i mittpunkten utan i en av ändarna.
Var finns egentligen *motvikten hos en end-fed-antenn*? Vi har ju lärt oss att en antenn alltid består av två delar. Hos den ändmatade antennen används ofta en del av matarledningen som motvikt. Det kan dock leda till störningar i elektriska apparater och i den egna radioanläggningen. Sådana störningar kan undvikas till exempel genom en $\lambda / 4$ lång radial som motvikt, en god jordförbindelse och en mantelvågsspärr.
På kortvåg används ofta särskilt långa ändmatade antenner. En ändmatad antenn vars tråd är längre än \lambda kallas långtrådsantenn. På VHF/UHF används vanligtvis inga långtrådsantenner.
Begreppet *långtrådsantenn* används ibland felaktigt också för den ändmatade halvvågsdipolen, trots att denna är kortare än $\lambda$.
