1.9 KiB
Executable File
Ju kraftigare en AM-bärvåg moduleras, desto mer ändras dess amplitud över tid. Utan modulation sänds bara HF-bärvågen med konstant amplitud (jfr figur [ref:modulationsgrad_0]). Med ökande modulation följer HF-bärvågens amplitud allt mer den pålagda LF-signalen, så att den typiska envelopen uppstår (jfr figur [ref:modulationsgrad_10]).
Förhållandet mellan den modulerande LF-signalens amplitud och den omodulerade bärvågsamplituden bestämmer modulationsgraden m. Vid modulationsgrad m=1, alltså \qty{100}{\percent}, styrs bärvågen ut fullständigt. Envelopen varierar då mellan noll och det dubbla värdet av den omodulerade bärvågsamplituden (jfr figur [ref:modulationsgrad_100]).
Så snart modulationsgraden blir större än m=1, alltså \qty{100}{\percent} (jfr figur [ref:modulationsgrad_1000]), talar man om överstyrning. Envelopen når då inte bara värdet noll utan skulle matematiskt sett byta polaritet. Därför kan signalen inte längre återges utan distorsion med en vanlig envelopdetektor.
I verkliga sändare kan överstyrning dessutom leda till begränsning och därmed till oönskade extra spektralkomponenter, så kallad sidbandsstänk (splatter). För att undvika detta får modulationsgraden vid konventionell AM vara högst \qty{100}{\percent}.
Modulationsgraden beräknas med följande formel (se även figur [ref:modulationsgrad]):
m = \frac{\hat{U}_\mathrm{mod}}{\hat{U}_\mathrm{T}}