I stället för i mitten kan man ansluta antennkabeln i ena änden av dipolen [ref:n_antennenformen_schaltbild_endfed]. Den antennen kallas *ändmatad antenn* eller kort *end-fed*.

<margin>
[picture:615:n_antennenformen_schaltbild_endfed:Kopplingsschema för en ändmatad antenn]
</margin>

En vanlig konstruktion är den ändmatade halvvågsdipolen. Trådens längd är då $\lambda / 2$, motsvarande totallängden hos den vanliga halvvågsdipolen. För att antennen ska fungera måste ett särskilt anpassningsdon användas.

<indepth>
*Anpassningsdonet* behövs eftersom antennen, till skillnad från de antenner vi hittills gått igenom, inte har rätt matningsresistans. Vad det är går vi igenom längre fram i det här kapitlet. Hur ett anpassningsdon fungerar förklaras i kursen för HAREC.
</indepth>

<indepth>
End-fed är en populär antennkonstruktion. Den har fördelen att matarledningen ansluts inte i mittpunkten utan i en av ändarna.
</indepth>

<indepth>
Var finns egentligen *motvikten hos en end-fed-antenn*? Vi har ju lärt oss att en antenn alltid består av två delar. Hos den ändmatade antennen används ofta en del av matarledningen som motvikt. Det kan dock leda till störningar i elektriska apparater och i den egna radioanläggningen. Sådana störningar kan undvikas till exempel genom en $\lambda / 4$ lång radial som motvikt, en god jordförbindelse och en mantelvågsspärr.
</indepth>

På kortvåg används ofta särskilt långa ändmatade antenner. En ändmatad antenn vars tråd är längre än $\lambda$ kallas *långtrådsantenn*. På VHF/UHF används vanligtvis inga långtrådsantenner.

<indepth>
Begreppet *långtrådsantenn* används ibland felaktigt också för den ändmatade halvvågsdipolen, trots att denna är kortare än $\lambda$.
</indepth>